Vi hade också tänkt fira OS-hjältarna men jag vet inte om det var det gråa trista vädret som gjorde att firandet glömdes bort. Det var inte förrän jag läste Carins inlägg igårkväll som jag kom på det. Men då var det redan för sent.
Istället såg jag på en annan hjälte.
Kristian Gidlund i Jills veranda på SVT.
Det är helt omöjligt att inte bli berörd och rörd av den mannen. Tårarna rann nerför kinderna under i stort sett hela programmet. Precis som det gjorde när han sommarpratade i P1.
Tårar av beundran, förundran, sorg men också av glädje. Ibland är det skönt att gråta!
”Kanske får vi bara den tid som tilldelas oss på jorden. Därför ser jag det ännu tydligare: jobba inte för mycket. Låt inte känslorna stanna i era bröst. Prata. Bråka aldrig om pengar. Våga säga nej. Våga säga ja.
Våga vara lyckliga. Tillåt er själva att vara detta. För det om något är min stora rädsla: den att ni ska fastna i det här. I sorgen. Att ni om trettiotre år från nu ska se min död som det största som hände i era liv. Minns vad vi gjorde. Minns våra drömmar. Men gå vidare.
Paradiset kan vara en plats på jorden.
Äventyret väntar, om ni bara vill. Jag ska göra mitt bästa för att min död ska bli just ett sådant.”
Citat från Kristian Gidlund ur hans Sommarprat. En klok man.
Ta hand om er!
/A
alexochcarin.wordpress.com 
Vilka tänkvärda ord! Helt klart en av de goda som fått lämna oss alldeles för tidigt….Kram m
Ja, visst är de så.. Precis som vår älskade C..
Kristian var också förtjust i hästar som henne. Får hoppas att dom har det bra och rider på stora vackra fält där dom är…
Kram!
/A
Fina ord ! Jag såg också programmet igår och var helt tagen. Han är så klok och levande fast än han vet att hans tid är utmätt………även sommarpratet var ju otroligt berörande.
Många kramar från ett Ulricehamn som börjar ana lite vårtecken 😉
A.
Än fast döden varit så nära mig så glömmer jag bort att uppskatta livet ibland, man ser problemen och dras med i vardagsstressen. Man behöver påminnas om att stanna upp och uppskatta små saker i vardagen, som att packa bilen till bristningsgränsen…
Och såklart storheten i att vara mamma.
Sådant som han, C och många fler inte fick uppleva…
Vad härligt med vårtecken, fast här söker jag efter vintertecken!! Vill verkligen inte ha vår redan;)
Kram!!
/A